Ibland kommer den där rösten av ondo i våra öron. Den som säger saker som att vi inte kan, inte duger, att vi är dåliga och allt annat skit den kan hitta på för att få oss ur balans. I veckan kom den till mig som en blixt från klar himmel och jag tänkte ge några tips om hur man kan möta den där rösten och inte låta den förtära en fullständig.
Det som hände var iaf att jag i veckan som gått fått många fina ord om Whisky. Ord som “wow vilken uppfödning”, “där har du något för framtiden”, “ni kommer ta er långt”, “så fin han är”. Ord av glädje och tilltro. Fina ord som jag blir varm av i hjärtat av men som plötsligt gav mig en slags prestationsångest. Att han är så bra och jag “måste lyckas” med honom. Jag älskar den där lilla hunden och han är otrolig på så många viss. Just nu jobbar vi oss dock igenom lite saker, nya som han inte haft innan men svårigheter med fokus vid andra hundar och att leka och ta belöning. Så självförtroende i träningen har svajat lite. Även om dessa saker har en anledning, han är en unghund. Till det har det varit en tuff vecka. Pms, sjuk kropp, febriga barn, mental svacka och mycket med skola och jobb som hamnat efter som skapat en stress hos mig. Tillägg på det så får jag och Joy vår första motgång sen vår ändrade träning, och jag som vet vad hon egentligen har i sig tycker det är otroligt jobbigt att hon inte får vissa det. Att andra inte kan få se hur bra hon är. Men hon har löpt så även där finns en anledning. Anledningar som försvinner där och då, och det är då den där tanken kommer “Tänk om jag förstör honom. Tänk om Whisky också blir såhär”. Jag försöker skaka av mig den, men den hänger kvar och jag kan känna hur den växer som en cancersvulst i kroppen. “Jag kommer tabba mig. Jag kommer sabba honom.”. Tanken växer och tar plats, och jag vet direkt att gör jag inte något åt den nu, så kommer jag snart tro på att den är sann, och vad är det jag ska förstöra egentligen?
Så jag möter tanken. Accepterar att den finns. Okej så detta är en rädsla i mig. Jag förstår. Jag ser dig men låter dig inte få mer utrymme än såhär.
Jag tar en check på varför. Låg energi. Tuff vecka. Glöm inte vilan, återhämtning, andas.
Funderar på mitt varför. Varför gör vi detta. Svar. Det är roligt. Vi tycker om att träna, se utveckling och vart vi kan komma. Bra. Håll oss till det och så får vi se vart det tar oss. Har vi kul och roligt så kan inget förstöras.
Tänker på vår resa. Vart vi började. Varför visa saker är som de är nu. Allt är okej.
Pratar med min fyr i mörkret som lyser mig rätt när jag är på djupt vatten och behöver hitta hem. Berättar vad jag tänker, känner och han lyssnar och ger mig det jag behöver. För han vet för jag har berättat och han är min person. Tillsammans med mina andra hjältar i min support-grupp kan jag få stödet jag behöver. Ovärderligt.
Jag skriver. För att få ut det. Gör det konkret och för att få det att släppa i skallen.
Påminner mig om att tankar är bara just tankar. Alla är inte sanningar och vi behöver inte låta alla tankar ta plats. Och så pratar jag med mig själv som en vän. “Jag förstår det är jobbigt nu. Att det är mycket. Vi tar en sak i taget. Betar av dem.” “Jag kommer förstöra honom” “På vilket sätt kommer du förstöra han? Du älskar han”. “Ja men så han inte vågar. Att han slutar springa. Blir rädd”. “O hur ska det hända?” “Jag vet inte. Jag kanske tappar det och blir arg eller något. Eller belönar han fel.”. “Men då kan du ju jobba på det. Sluta om du känner dig frustrerad. Belöna mer, fundera på belöningsplaceringar och hur belöningen ska ges. Dessutom kan du ändra och belöna nytt om du behöver.” “Ja jag brukar ju göra så. Ha en plan” “JA men dåså. Då gör du ju rätt.” “Ja men tänk om” “Ap ap ap.. inga men inga om. Du har en plan. Ni har kul. Du vill hans bästa?.” “Ja men..” “Då är det klart. Du vill hans bästa. Då kör vi ditåt. Du kan detta”. “Tänk om vi inte kommer dit?” “Dit var?” “Framåt och i toppen.” “Måste ni vara i toppen?” “Nä men det vore häftigt” “Vad vore häftigt?” “Resan” “Men då är ni ju redan påväg.” “Vad menar du?” “Ja ni är ju redan på er resa. Å hur känns den?” “Magisk” “Räcker inte det?” “Jo det räcker mer än väl. Allt annat är bonus. För jag vet att vi kan. Om vi vill. O han är redan det bästa som hänt mig” “Av allt?” “Nej tillsammans med allt kärt i mitt hjärta och det är egentligen allt jag behöver” “Men dåså då är du ju redan där. I målet.” “Sant.” “Så njut av resan.”
Så var din vän, reflektera över behovet, vad du har, vart du kommit, ha din stödgrupp och prata med dom, jobba med din rädsla och utmana den, skriv, meditera, var närvarande i nuet och leta efter dit varför och se till det du har. Tacksamheten över det tar en långt. Du behöver inte lyssna på rösten av ondo utan lyssna på den om att du är bra. För det är du. Hitta den goda rösten och lyssna, och ge den till andra när dom behöver det. Ge dom den rösten när deras egen viskar tyst. För vi behöver fler snälla röster, för vi är alla på våra egna resor. Där vi kämpar med det vi har, med rädslor men mest med drömmar. Och dom behöver få leva. Så var snäll mot andra men också mot dig själv. Du behöver det ❤️
0 kommentarer