Ska hunden vara en maskin?

Något jag slåss av ibland i hundträning och i hundvärlden är hur det kan kännas som att vi vill att våra hundar ska vara någon slags maskiner. De ska inte känna, tycka eller vara för mycket av något. De ska bara vara precis där vi ber dem om, göra exakt som vi säger och aldrig visa för mycket känslor. Inte arga, gud nåde dem om de skulle säga stopp med en morrning. Eller vara för glada med att hoppa runt, busa eller försöka lek-nafsa för att få igång en i lek. De ska aldrig låta helst. För alla ljud en hund gör är dåliga, eller? De är ju faktiskt en form av kommunikation som vi bör vara rädda om. Även om våra hundar precis som oss beöver lära sig visa regler. Så behöver vi ändå vara öppensinnade mot våra hundar och det som dom försöker kommunicera till oss och sin omgivning på olika sätt.

Men är det inte ganska fint och ofta väldigt trevligt att se våra hundar faktiskt leva ut känslor och att inte bara gå i en lunkande fot utan faktiskt rusa runt som en kalv på grönbete. Studsandes och med en glädje som strålar ut från den. Jag tror att vi människor ofta vill kontrollera saker. När vi vet vart allt är, hur allt rör sig och beter sig kan vi få en sorts lugn. Men allt blir ju inte som vi vill och hur många gånger har man inte fått sig ett extra skratt eller pirr i magen av glädje för att ens hund gör något tvärt emot vad man tänkt. Som att rulla runt i gräset på promenaden eller när den i en inkallning kommer studsandes mot en och kör en lekinvit och kör ett litet varv till. Något att kanske istället för att bli arg faktiskt skratta åt.
Eller istället för att bli frustrerad och tillrättavisa hunden när den gör fel i något moment fråga sig, varför blev det såhär? Hittar min hund på egna förslag för den faktiskt tycker uppgiften är jäkligt kul och försöker ge sitt egna förslag på en ännu bättre version? Förstår den inte vad du menar i den här specifika situationen, fast att nu tränat sitt tusen gånger innan så kanske saker se annorlunda ut. Gör du exakt likadant som alltid? Har du tränat i olika miljöer med olika störningar eller har din hund faktiskt bara en dålig dag? Du vet en sådan där dag som du också kan ha på jobbet. Eller fast du har skrivit det där ordet tusen gånger innan nu plötsligt glömt hur det stavas. Eller som jag säger till mina kursare ibland.
Kan din hund sitt?
De flesta säger ja direkt utan tveksamheter.
Så om det kommer en kanin springande förbi precis framför nosen nu. Kan din hund sitt då?
Då brukar det där ja:et inte vara sådär direkt och oftast ändras till ett nä. Inte för att jag inte tror att deras hund kan det eller kan lära sig det. Utan just för att personen som frågats kommer på att nä min hund kanske inte kan sitt alltid.
Vilket leder in på diskussionen om inlärning och hur vi ofta kan saker i specifika situationer. Och om vi aldrig tränat vår hund i sitt med en plötslig störning som kommer springande framför nosen, som helst luktar lite gott också. Då är det faktiskt lite konstigt att tro och kräva av hunden att den ska kunna det.
Lite som att jag skulle be någon räkna ut en väldigt komplicerad matteformel för att man har lärt sig multiplikationstabellen. Eller be någon bygga ett hus för man lärt sig hamra, spika och såga.
Grundkunskaper kan ta oss långt om vi vill men de måste tränas vidare på, få utvecklas, mogna och tas vidare i nyare delar. Annars hade ju alla kunnat köra OS och VM i olika sporter. För de flesta har ju hoppat från en trampolin men det betyder ju inte att vi kan göra en sjukt massa snygga volter bara för det. Och fast vi kan göra massa snygga volter kan det ändå bli fel. Ibland av yttre faktorer, ibland av inre faktorer och ibland en blandning av dessa. Faktorer som påverkar oss men också våra älskade djur på olika sätt.
Vi och dom är inte robotar och med större förståelse och närhet till skratt tror jag vi kan komma längre i vår relation och utveckling tillsammans. Om inte anat så blir det trevligare och roligare. Både för oss och våra hundar.