Hej på er!
Tänkte skriva av mig lite om graviditeten och segheten av att gå över tiden. Jag är inte uppe i nivå med Kjell än, 12 dagar över men ä halvvägs dit. Känns röv. Det är tungt, mentalt påfrestande och segt att inte få födda. Jag vill liksom få ensamrätt på kroppen igen, slippa gravidkrämporna och mest av allt få se det lilla livet. Förstår inte varför både K och denna lilla ska insistera på att stanna kvar så j*kla länge. Tappade det efter besöket på mvc idag i bilen. Grät för att det är jobbigt och att jag är lite rädd för en igångsättning. Att det ska gå som sist och att jag inte denna gången heller ska få uppleva hur det är när kroppen drar igång en förlossning själv. Något jag verkligen hoppats på. Precis i den vevan dök det upp en reflexklädd man bredvid bilen. Var Philip som precis varit på vårdcentralen som såg min bil var där. Snacka om vältajmat så kunde drunkna i hans famn ett tag vilket var precis vad jag behövde.
På onsdag ska jag till sjukhuset för bedömning och trolig igångsättning om de inte har fullt upp med andra födande. Så ska försöka jobba mentalt tills dess. Både med avslappning och visualisering på när vi får komma hem med liten. Samt fortsätta med mitt mantran “varje andetag är ett steg närmare”. Sist visualiserade jag för tajt inpå födandet och något som aldrig blev så nu fokuserar jag längre framåt och att vi får åka hem. Samt att jag försöker vara ännu mer öppen för att precis allt kan hända, vara mer tydlig med vad jag vill och har i princip inga förhoppningar om något. Ja utom den om att det ska dra igång själv och den verkar ju gå i gruset.
Tänker sen försöka skriva förlossningsberättelser för både Kjell och Peanut. Tycker själv sådant är kul att läsa om och känns lite fint att ha här.
Så håll tummarna för oss och att allt går vägen. Vi verkar ju om inte annat få träffa den lilla filuren i veckan och det är ju alltid något. Oavsett hur vi tar oss dit <3
Kärlek! /L
0 kommentarer