Igår jag la jag ut på min instagramstory “Vill inte springa. Behöver springa. Tankar om det?” Det kom lite tankar några om att det skulle kännas bättre efteråt om jag gjorde det och några om att låta det vara.
Jag ville att frågan skulle vara en öppning till diskussion då jag satt där igår med tröttheten i kroppen och känslan av ett sinne som tappat alla känslor utom sorg. Där jag om jag tillåter mig själv bara hade velat gråta. Och kanske hade det varit bäst om jag gjorde det så att jag kunde se förbi det där mörka våta draperiet och hitta kärnan till nedstämdheten istället för att låta min hjärna leka med mig och hitta på andra anledningar som inte är sanna. Jag känner så väl igen det sen sist. Hur den söker alternativa sanningar som ger mig mer ångest och jag önskar så jag bara kunde landa i att jag bara är ledsen och mår kast utan någon direkt anledning. Måste man ha en anledning. Kan man inte bara få må dåligt för att sen må bra igen?
För delar av mig mår ju bra. Jag har en trygghet, grund och kärlek kring mig som jag älskar men det där mörka släpper inte igenom allt nu men jag kan ju fortfarande se små glimtar ibland. Det är inte becksvart. Inte än.
Men tillbaka till springningen. Jag satt som sagt där. Jag ville inte men jag viste att jag behövde det. En bättre motfråga hade kanske varit varför jag behövde det? Varför jag inte ville det? Än att ge något annat. För svaren på dessa frågor kan ju sen ge ett bättre svar på vilket val som ska göras. Eller kanske är det lika svårt oavsett.
Jag behövde springa för att:
Rensa tankarna
Få frisk luft
Känslan efteråt
Hålla min runstreak
Ta sista turen med hundarna
Jag ville inte:
För att jag var trött
För jag var ledsen
Genom att lista upp mina ja och nej och analysera dem så kunde jag se att jag skulle må bättre av att ta mig ut. För om jag gjorde det skulle jag må bättre i sinnet och i kroppen och den enda punkten jag kunde stryka på behöver var egentligen att hålla min runstreak. Total oviktig. Jag var stolt ändå men samtidigt känner jag inget krav av den att prestera. Den tvingar mig inte. Jag gör den för mig själv, för att det är kul, jag mår bra av den och jag kan springa precis så fort eller långsamt jag vill och den har gett mig någon form av rutin de senaste 3 veckorna. Så mitt svar blev ja fast att delar av mig inte ville, för att jag kunde se att andra delar av mig behövde det mer än viljan att låta bli. Men det är viktigt att se över sina beslut. Se anledningen till svaret och se vad svaret också ger. Vilket känns mest rätt nu men också sen. Varför gör jag detta? För vem gör jag detta? Vad ger det mig? Hur mår jag av detta och kanske viktigast, vad behöver jag innerst inne?
Med det sagt så fick vi en fantastiks kvällstur. Himlen var helt obeskrivligt vacker. Kändes som alla stjärnorna var ute och visade upp sig. Kanske för det har varit molnigt flera dagar eller så var det mer än det brukar. Jag vet inte men vackert var det och vi stannade en stund och bara tittade på dem. Önskade så att jag hade haft en kamera som hade kunnat fånga natthimlen för den var något extra. O med tanke på extra så kom ett stjärnfall med när jag stod där och tittade hänförd över himlavalvet. Jag önskade mig något förevigt, vad förblir en hemlighet men jag är dess och den är min.
Nu laddar jag för nästa löptur.
Kärlek /L
0 kommentarer