I lördags var jag och Whisky på vår första rallylydnastävling på 2 år. Anledningen har varit flera som att vi satsat på andra grenar, Whisky behövde mognadstid, ekonomiskt och att jag inte orkade med allt krångel i SBK:s nya tävlingsportal. Jag la det liksom på hyllan i väntan på att allt skulle vara mer stabilt och var glad över att våra andra tävlingsgrenar inte använde den hemsidan för anmälan. Och så nu i början av året såg jag och fick tips om att Dogman Höör skulle ha en inofficiell tävling. Så jag anmälde. Frid och fröjd. Tills tävlingsdagen…
Allt började bra med banskiss och genomgång. Men Whisky var något uppe i varv och Jack hjälpte inte till med hans energinivå. Men efter en stunds andningspaus sittande på marken tillsammans fick vi en mer harmonisk känsla och uppvärmninen gick som planerat. Tills vi ska gå in. Då kastas en våg av nervositet och prestationsångest över mig. I en sådan nivå att jag känner hur min kropp skakar. Vid varje halt känner jag hur mina ben vibrerar och hur tankarna rasar i huvudet under tiden vi går ”du har din företagslogga på dig”, ”du måste prestera”, ”varför skulle man annars gå kurs hos dig om du inte klarar det här”, ”vad kommer alla tänka”. Jag känner hur jag är otydligare i min handling, osäkrare på rösten och hur bubblan glider iväg. Men samtidigt vägrar jag ge efter. För jag har tränat för detta. Tränat på alla dessa tankar som kastas mot mig och jag fokuserat på min uppgift vad jag ska göra. Andas djupt vid varje stopp. Tänker på mina händer och vad jag säger. Inte perfekt, inte flowigt men fast så många delar av mig skriker fly står jag kvar och gör vad jag kan i stunden. Små steg framåt. Vi passerar sista skylten ut från banan och stiger ut. Illamåendet sköljer över mig, jag vill gråta och kroppen fortsätter skaka. Samtidigt är jag så stolt för jag gjorde det jag kunde. Jag hanterade det som skedde och jag såg allt fint som vi gjorde. Inte det som vi missade utan bara det bra. Och Whisky var glad och fick massa beröm, kärlek och belöning. Min bästa lagkamrat gjorde faktiskt allt han kunde också ❤️
Och sen då. Jo efter en omladdning med de delar jag behöver så släpper allt tryck och jag blir pirrig så här i efterhand baran jag tänker på andra banan. Hur vi dansar oss igenom, njuter av varje steg och stund. Hur jag fnittrar av en obeskrivlig lycka och allt i mig skriker. Detta är anledningen till att vi gör detta. Detta är varför vi tävlar. För det är bara en ren lyckokänsla rakt igenom för min älskade lilla hund och det vi gör tillsammans. Jag kan knappt sätta ord på det men jag kommer behöva göra det för mig själv för att lättare se bilden. Och utan vår omladdning hade vi inte kunnat få en så fin andra start. Och utan all träning hade jag inte kunnat hantera vår första.
Och något klokt som sas sen under kvällen var.
”Man kan inte ha en topprestation varje gång. Ibland är man inte där kroppsligt eller mentalt. Men det handlar om hur man hanterar det och vad man gör för att trots det få det att funka”.
Är man intresserad av poäng och placering så slutade bana A med 94 poäng (stod inte placering på protokollet) och bana B med 100 poäng och en 1 plats. Och nej jag gillade inte vad som skedde i bana A men samtidigt är jag otroligt nöjd och stolt över båda våra starter och hur jag hanterade dem. För utan allt jag lärt mig, gjort och tränat hade vi inte klarat dem som vi gjorde. Otroligt tacksam över vart jag kommit på resan från prestationsångest till tävlingsglädje. Även om känslan ibland fortfarande drabbar mig så vet jag nu hur jag ska hantera den.
0 kommentarer