Precis i denna stunden sitter jag på ett fik. Glasen klirrar, folk pratar, skrattar och solen lyser in genom fönstret. Jag bad om en stunds egentid i förmiddags för att få åka iväg och få klarhet i huvudet. Tankarna studsar hit och dit och med stigande puls och stress så ligger den som en skugga över en. Ångesten. Ännu tydligare då jag missat min medicin några dagar och först fått utsättningssymptom och sen rusningen när allt ska hitta balans igen. Jag hatar det och får jobba hårt för att inte bli en blött fläck på marken. Tårarna bränner bakom ögonlocken och skulle någon fråga varför jag gråter skulle mitt svar endast vara. För jag är ledsen. Ser jag djupare så förstår jag att det mer är för att jag är stressad och kan hitta komponenterna i det som gör mig smått överväldigad. Sen att min hjärna har fått ett tankemönster som startar vid stress det är något annat. Något jag blir bättre på att hantera, oftare hinner bromsa och ta hand om men som än dock är otroligt jobbigt. Och där jag måste vara snäll mot mig själv för att inte låta negativa tankar ta över. Speciellt dom i temat “har jag inte kommit längre. Är jag såhär svag”. Svag är jag ju verkligen inte för jag står än och jobbar hårt för att min psykiskahälsa ska vara på en bra nivå. Så jag är snäll försöker se vad jag behöver och hitta andrum för att ta hand om mitt hjärta.
Så det jag behövde var att sitta här. Lyssna på sorlet men där ingen ropade på mig. Där ingen ber om min uppmärksamhet utan jag kan gömma mig i vimlet av andra. Där jag kunde göra en plus och minuslista över valen jag står emellan. Jag började på en. Rev av den för den blev inte bra. Kändes otydlig. Som att jag inte fick ner det jag behövde för allt i mig fortsatte springa. Allt blev mer suddigt istället för mer fokuserat. Tog ett nytt blad och skriver. Första meningen på pappret ” + Vägen mot det jag vill ” . Inget mer inget mindre.
Läste meningen igen och skrev sen någon mer punkt av det som skavde. Av det som får mig att hålla kvar det jag vill släppa. Läser igen “vägen mot det jag vill” och känner hur allt faller på plats. Varför ska jag göra något annat än välja den vägen? Oavsett vad jag hade för plan från början, vad jag sa till en tidigare variant av mig själv och för att jag inte riktigt vågar för det är inte lika säkert som det jag vill släppa.
Jag behövde inte så mycket plus och minus denna gången. Jag behövde bara se det jag strävar efter. Att röra mig mot det jag vill. Det som får mitt hjärta att slå lite extra. Så tack för papper och penna. Ibland är det allt som behövs. Ord på ett blankt papper för att få själen att landa ❤️
Så surrar ditt huvud just nu. Sätt dig ner och skriv. Det kan vara precis just det du behöver ❤️
Kärlek. /L
0 kommentarer