Sorgens dag

Idag vill jag bara gråta.
Gråta för att någon har tagit alla våra höns eller ja alla utom en liten stackare som låg i redet och kollade på mig med sina stora ögon när jag skulle kolla till dom. Mest troligen är det en räv som har hittat sig ett smörgåsbord med mat och jag grämer mig att vi inte skydda dem tillräckligt. Samtidigt som jag verkligen vill erbjuda dem livet i det fria.

Jag började misstänka att något var på tok när jag gick mot hönsgården efter att ha sett en bunke med fjädrar. Jag tänkte vi förlorat en för en rovfågel (har hänt innan) men tidigare på våren när det inte är så lummigt där det går men väl inne i hönsgården så låg det som en mörk filt av tystnad och jag ser fler fjädrar och en död höna ligga på marken längre bort. Alla är borta. Jag börjar känna paniken i kroppen och hoppas jag ska hitta någon vid liv och inne i huset ligger vår ena maranhöna och tittar på mig. En! En liten höna vid liv och just nu betyder hon allt.

Jag ringer P och berättar med gråten i halsen och fortsätter sen sökandet. Jag hittar bara fler fjädrar men tycker jag hör ett kurrande i skogen jag går mot ljudet men hittar inget. Jag vet fortfarande inte om jag inbillade mig eller om någon höna till lyckats fly ut i skogen. Jag hoppas det och att den kommer tillbaka till oss. Våra älskade höns det här skulle ju inte ske.

När och exakt vad som hänt är oklart och jag klandrar inte djuret som tagit dem utan bara oss som kunde skyddat dem bättre. Nu får vi fundera på hur vi ska göra framöver men en sak är säker. Hönan som är kvar får vara inne och jag tänker göra allt jag kan för att skydda henne.
Nu ska jag göra planer för att detta inte ska hända igen och gråta lite till för att det hände.

Ta hand om er! /L