En vecka har gått sen vi fick lilla Peanut till oss och jag fast inte allt blev som jag hoppats på så kunde inte mycket blivit bättre ❤️. Ser tillbaka på förlossningen med världens lycka och glädje istället för med en viss sorg som jag kan känna med Kjells (endast för att han försvann direkt och behövde vård så fick inte se honom) och jag är bara så glad över denna upplevelse och att det blev annorlunda än sist. Det är så sjukt häftigt att födda barn och precis som förra gången känner jag mig som värsta power woman 💪 men nog om detta här kommer förlossningsberättelsen och hur lilla P blev lilla K ❤️
På måndagen den 12 april hade jag tid hos barnmorskan på MVC för kontroll av blodtryck och äggvita. De sista veckorna har jag varit där 2 gånger i veckan för extra kontroller då jag fick havandeskapsförgiftning med Kjell. Allt såg bra ut och så även liten i magen som man passat på att kolla hjärtljudet på var gång. Jag såg nog mest ut som jag sålt smöret och tappat pengarna då jag så gärna ville att liten skulle ha tittat ut tills dess och inte blev det bättre när hon inte ville göra en hinnsvepning då den fortfarande inte fixerat sig.
På nätterna tyckte jag att jag kunde känna en molande värk och hoppades på att något skulle hända. Började fundera på om man skulle ta och klocka det jag trodde kanske var värkar, men tänkte att jag märker när de blir tätare och det är bättre att vila. Varje natt var det samma sak jag somnade och när jag vaknade igen var där inget mer som hänt.
På onsdagen hade jag fått tid till förlossningen för CTG, kontroll av blodtryck, äggvita och vaginal undersökning. Min barnmorska på MVC trodde de skulle starta mig då eller på torsdag men så blev inte fallet…
Alla proverna såg bra ut och läkaren som undersökte mig konstaterade att livmodertappen var mjuk och jag öppnat mig 1,5 cm. Så bättre utgångsläge än Kjell där jag var helt omogen i tappen så blev lite glad att vid eventuell igångsättning skulle jag ha ett annat utgångsläge. Läkaren tyckte vi skulle vänta med igångsättningen och jag med då jag ville det skulle ske av sig själv. Så fick en hinnsvepning i förhoppning om att förlossningen skulle komma igång av sig själv innan återbesök på lördag för ny kontroll. Så det blev att ta sig hem igen med en molande värk i magen och vänta på att något förhoppningsvis skulle hända.
Känslan kom och gick på onsdagen och torsdagen men nätterna var lugnare än vanligt och på fredagen kände jag mig inte längre hoppfull om att få en förlossning som startar av sig själv. Pluggade lite, gick promenader och umgicks med familjen och min fina mamma som kommit ner redan på tisdagskvällen för att ta Kjell då vi var så säkra på en igångsättning. På eftermiddagen misstänkte jag att slemproppen hade gått och såg sen mer spår senare på dagen men kände fortfarande inga direkta värkar när det var dags för sängen.
Vaknade med små värkar på morgonen och såg till att få en stadig frukost innan återbesök på sjukhuset 9.30. Blodtrycket hade gått upp och plus 2 på äggvitan så de röstades för en igångsättning. Covidtest och infart i handen sattes. Jag hade öppnat mig 3 cm men livmodertappen behövde kortas ytterligare så skulle få tabletter (Angusta) för att skynda på det hela. Första tabletten tagen 11.30 och sen fick vi avvakta på vad som skulle hända och om fler tabletter behövde ges. Philip fick inte närvara än så jag fick ensam hänga på förlossningen tills mer började hända.
Fick lunch och tyckte att värkarna kom tidigare än innan. De kändes men inte som när jag väntade Kjell och de var lätta att andas igenom så passade på att lyssna på podd och läsa bok för att fördriva tiden. Vid 13.30 kom de in igen för kontroll och fick en till tablett för att öka på värkarna ytterligare. Strax efter det var jag tvungen att lämna rummet på förlossningen och flyttas upp till BB. En stor förlust för mig då alla rum inte har egen toa på förlossningen och jag hade lyckats få en av dem. Men det var bara att traska med till BB istället då någon annan behövde rummet mer än jag.
15.30 ny tablett för att göra ännu lite mer och lyssna på bebis. De ville vänta med vaginal undersökning tills jag kände mer och jag började tappa tålamodet och känna mig ensam. Beslutade mig för att läsa klart boken, äta och sen duscha för att fokusera på annat och få tiden att gå. Men mentalt började min hjärna svaja. Så försökte upprepa mantrat “varje andetag är ett steg närmare” och att sjunka ner i värken när den kom. Men mest ville jag ha Philip här och inte utanför sjukhuset hos min bror i väntan på att få komma hit.
Fler tabletter och 3 värkar under loppet av 10 minuter. Jag börjar tappa det. Inte smärtmässigt för jag andas mig igenom utan för att jag inte får något gehör från barnmorskorna som inte vill kolla hur öppen jag är (pga infektionsrisken vill man inte mer än nödvändigt säger dom) och för att kl blir 21 och jag känner mig jävligt ensam. De tycker dessutom inte att jag är tillräckligt smärtpåverkad fast jag lider på insidan och jag bryter ihop. Börjar gråta mitt framför barnmorskan när hon ska ta blodtrycket för ingen verkar fatta att jag bara vill att min man ska få komma och att jag inte orkar vara själv längre, att det gör ont och att jag bara vill få födda. Jag mumlar om profylax och att jag andas mig genom värkarna och hon verkar plötsligt fatta att det nog känns mer än de trots och att jag går sönder mentalt framför henne. Så hon ringer förlossningen och jag får flyttas ner från BB dit och allt jag hoppas på är att nu äntligen får Philip komma hit när de rullar mig genom korridoren och jag inte vill se någon i ögonen. Tänker att jag kunde gått själv men försöker göra allt för att slappna av för att inte tappa värkarna av stressen som rusar på insidan. Och jag hatar att de fått mig att tappa min avslappningsbubbla som jag jobbat stenhårt för hela graviditeten att lyckas skapa.
Kl är cirka 22 här och nedanstående texter är skrivna i efterhand. Jag får ringa Philip att han får komma och jag har hamnat på förlossningen. De möter mig på ett väldigt bra sätt och jag känner mig trygg med min undersköterska och barnmorska. Philip kommer och jag faller in i hans famn och bara andas, ÄNTLIGEN! Barnmorskan undersöker mig och säger att livmodertappen behöver gå ihop lite till och jag är öppen 4 cm. Känner mig lite förstörd då inget typ hänt men tänker samtidigt att nu kan det gå fort då jag kan slappna av mer än innan och med tanke på hur värkarna känns nu så måste det snart ske hända mer. Så jag går, andas och får massage av Philip och vid 23 tar vi en liten powernap tillsammans. Får sen ytterligare en tablett, de kollar att allt är ok med bebis med ctg, får en isglass och lyssnar på min musik medan jag tar värkarna.
Kl 1 börjar värkarna kännas ordentligt och börjar bli svåra att andas igenom och vi börjar prata om hur långt det är kvar. Philip tror att jag kommer födda innan Kjells tid 05.05 medan jag typ ställer in mig på kl 9 på morgonen. När det börjar bli dags för nästa tablett vid 3 vill barnmorskan kolla hur långt jag kommit. 5 cm öppen och hon kan känna hur fosterhinnan buktar ner och säger att hon vill ta hål på den för att ta vattnet. Hon försöker typ nypa tag i den först men det går inte(för jäkla obekvämt) och ber undersköterskan om något redskap samtidigt som hon säger det så låter det typ SPLASH och vattnet går och inte lite. Halva sängen är dränkt och man bytar lakan lite snabbt, kollar bebis så allt är ok och lämnar sen mig och Philip och säger att det bara ringa om det behövs. Här blir värkarna så intensiva att jag knappt kan andas genom dem. Säger till P efter typ 3 andetag att du får ringa dom de måste komma hit då det känns så mycket och de kommer direkt. Barnmorskan säger att detta är mina helt egna värkar och att jag måste försöka slappna av då jag drar in rumpan för bebisen vill komma nu och jag förstår vad hon säger men min kropp vill inte riktigt lyssna. Känner mig dessutom så sjukt jäkla kissnödig och vill inte ligga kvar i sängen.
Säger att jag måste gå på toa och man ser att hon inte tycker det kanske är den bästa idéen jag haft 😅 men hon svarar tillbaka “jaså du måste kissa” och jag tror hon hoppades på att jag skulle glömma den idéen i nästa värk. Men jag insisterar och kommer upp för att gå på toa. Hamnar på toa, skriker på Philip att komma för det kommer en ny värk och att han ska badda min panna med en blöt handduk(tror det slutade med blöt papper). Kan inte kissa men känner mig typ skitnödig och tänker att nä detta är inte det utan detta är krystvärkar. Säger det mitt i värken och man skyndar mig upp från toan med orden “du får inte födda på toaletten” och får ner mig i sängen. Jag krystar och barnmorskan ber mig hålla igen så jag inte ska gå sönder. Förstår knappt hur då allt jag vill är att trycka men minns min mamma och hur hon sagt man ska flåsa emot. Flåsar emot så gott jag kan och hon säger det är okej, att jag kan krysta med värkarna och efter 2 värkar är hon ute prick kl 4.00 hamnar hon på mitt bröst och världen står stilla. Ingenting gör ont längre och jag har världens finaste i mina armar. Vi gråter, pussas och jag bara andas in henne och allt är som en stor kärleksdimma.
Man kollar underredet, moderkakan kommer ut och ser fin ut och börjar sen förberedda för ännu ett lakanbyte då hon kom med minst lika mycket vatten till som kom ut första gången. Så hade vattnet inte gått innan hade jag trott det gått med henne. Jag får 2 styggn, känner mig trött men med världens lycka i kroppen. Så jag säger att jag kan gå in i duschen och skölja av mig vilket går bra. Sen bara njuter vi, sover lite, får fin frukost och lillan blir undersökt innan vi får åka hem vid 12. Allt blev så himla perfekt och jag är så lycklig över denna förlossningen och hur allt blev. Men mest av allt över att vi fick en frisk, välskapad världens finaste bebis till oss ❤️
Så där har ni den. Berättelsen om när Peanut blev till Karla och vi är lyckligast i världen. Nu ska jag bebisgosa. Kärlek! /L
0 kommentarer