Vår första tävling på evigheter och shit vad kul, nervöst och pulshöjande det var. Pulsen var på 110 och skojar knappt min klocka sa 102 innan banvandringen. Djupandades genom det och påminde mig varför vi var där och att jag inte skulle dö.
Första loppet så kände jag att vi var redo. Vi var ganska bra uppvärmda, lite stumt i mina ben än pga träningsvärk, men redo. Med Joker vet man inte alltid vad man får innan man springer och då man inte kunde gå in i hallen innan start så var det ju också något som kunde spräcka vår lilla ömtåliga vibrerande bubblan. Tyvärr fick vi en stressad start då jag missade hur nära det var vår tur när jag skulle hämta inneskor. Så vi fick rusa in. Slänga av kläderna och sen köra. Inte optimalt men man tar vad man får. Vi pressade tillslut in oss i vårt lilla hål av fokus och sen bar det iväg. Det var svajigt, på stapplande ben, hår som flög(glömde sätta upp det) och där vi flött in och ur vår lilla regnbågsfärgde såpbubbla som när som kunde spricka. Han gjorde en fin vipp, slalom och några bra skick som jag är jäkligt nöjd över och jag pressar bort känslan av alla negativa förbättringspunkter min hjärna vill lägga till. För vi sprack inte vi flög försiktigt genom vinden, lite hit och dit men vi höll ihop. Vi hade roligt och vi fick köra agility tillsammans igen.
Lopp 2 kände jag mig mer i fas. Vi var i tid o skorna var på. Blev i strumporna loppet innan. Ett val att ta skor fick jag dock ångra för dessa mammafötter fick inte plats där. Jäkla vad mina tår gjorde ont efter!
Joker ville inte fokusera in i starten vi klödda lite, sen minns jag typ inget. Det liksom blev svart. Vet jag funderade på att dra fram bollen men ångrade mig. Lite ånger på det med efter men dåtid är dåtid. Sen sprang vi och jag typ dog lite i varje steg. Benen var bly(jo man kan visst ångra ett träningspass efteråt, livingproof) och jag började be han springa själv. Joker springer inte själv. Med honom får man kriga hela loppet och gör man inte det då kan han vara utan. Vi kom i mål typ gåendes och mina ben ville kollapsa. Var helt död. Tog en stund att kontrollera andningen. Sen slängde jag in inneskor i bilen och vi gick och samlade energi i skogen. Ett agilitylopp kvar och delar av mig ville hem för vi var så ringrostiga och dem andra ville fortsätta. För djupt där inne glödde det. En svag liten eld som pyrde. För vi hade så mycket kvar att lära och göra innan vi var färdiga.
Lopp 3 och jag säger till Joker innan vi ska starta “Nu ska vi ha roligt”. Han är lite på i början ofokuserad och jag kommer plötsligt ihåg hur jag ska köra honom. Jag känner i stegen påväg ut hur allt känns annorlunda och jag drar in han i bubblan och tvingar han att stanna där med mig. Vi tabbar oss på några ställen men det var i min värld det bästa loppet. I strumpor, med benmusklerna utsträckta(stretchade innan och gav dem nytt liv, halleluja) och där jag höll kvar han hos mig. Det kändes så annorlunda i huvudet och kroppen. Nu ska jag bara lyckas tvinga mina ben att springa imorgon med hopploppen så de inte ger upp halvvägs. Vi såg kanske inte ut som ett klass 2 ekipage, vi gjorde ingen perfekt agility och någon kanske undrade vad vi gjorde där. Vad vet jag. Det jag vet är våra förutsättningar och vad vår prestation gjorde för oss. Det är huvudsaken ❤
Summa summarum. Vi hade kul, vi har fått träna, fått tändvätska på glöden och kan konstatera att vi är ringrostiga som tusan. Men med lite olja och kärlek så ska vi nog se till att få igång maskineriet.
Tack älskade Joker för att du kämpade idag men allra mest förra året när jag trodde du skulle lämna mig. Du är min bästa vän ❤
Imorgon kör vi agilitytävling igen sen gör vi träningsschema för att ta oss till toppen av vårt berg. Jag ser framemot vår resa ❤
/L
0 kommentarer