Provet gick skit.
Tårarna rann efteråt.
Mest av frustration att vi inte fick saker att funka. Vi gav allt efter våra förutsättningar. Förutsättningar jag kunde gjort bättre. Men vi försökte.
Gjorde vad vi kunde.
Och jag lät besvikelsen, frustrationen och sorgen att inte få visa vad vi kan explodera ut i alla känslor, tårar och mjuka kramar.
Kramar som sa att det är okej att känna djupt och att de älskar oss oavsett.
Inte för jag tvekade, för jag är trygg där.
Mest självförtroende som fick sig en smäll. En större käftsmäll än jag trodde.
För visst att vi inte var hundra redo men idag var vi inte ens nära. Och vi fick aldrig visa oss och det är det som gör mest ont.
Och att jag inte kunde se vad vi behövde. Hur vi skulle lösa det.
Hjälplösheten av att inte få till det.
Och i takt med att allt känns så sipprar det vi faktiskt klarade igenom och jag kan se vad vi behöver mer av.
Men jag låter sorgen få vara kvar. Låter hjärtat få känna de där mörka, svarta känslorna. Så vi kan se solen imorgon.
För det är okej och känna.
Sen kan man ladda om.
Tillsammans.
För det är vi alltid.
Han och jag.
Lika fin och älskad alltid oavsett.
För vi gör det tillsammans ❤️
Min regnbåge. Mitt hjärta. Min själsfränd. Min skugga.
Han som tog mina salta tårar och sa att allt kommer bli bra, så länge vi har varandra så spelar ett misslyckat vallprov ingen roll.
0 kommentarer