Ibland måste man påminna sig själv om vart man varit för att veta vart man är påväg. Så mycket har hänt under de åren som jag för första gången blev hundägare. Hur jag tränade och vad jag tyckte var viktigast. Jag är glad jag tidigt tog avstånd från metoder där jag fick en effekt, men där jag kände att min hund lyssnade för att den var rädd för den negativa konsekvensen. Vi vet om det, forskningen säger det. Negativa konsekvenser har effekt, men det är ju ingen positiv känsla man skapar. Utan gör du fel så kommer du få skit för det. Gör du rätt så slipper du ett obehag. Och för många hundar och människor räcker ett omtag, ett litet ojoj nu blev det tokigt vi testar igen för att vara tillräckligt jobbigt. Så varför kan vi inte nöja oss där? De flesta av oss vill göra rätt. Om vi vet vad som önskas av oss, om vi ser fördelar mot att göra det, om det ger oss något tillbaka. Ge och ta. Eller kanske snarare ge och få.
Även mitt tävla har ändrats. Både fokus, inriktning, känsla och mitt varför. Från osäkerhet och prestationsångest, till glädje men också en höjd nivå av vad som är svårt. Sistnämnda något att påminna sig om för att inte missa glädje och firandet av de ”lättare” klasserna. För de behöver ju absolut inte vara enkla med alla hundar och för alla människor, och att sluta se dem som en vinst även för sig själv är en förlust i sig. En missad stund av lycka och stolthet. Vilket är lätt om ribban ständigt höjs och höjs. Glädjen i det lilla, enkla, lättsamma. Även om jag försöker få det som jag nu känner är svårt att bli lika enkelt, lättsamt och såklart roligt. Glädjen först alltid!
Även här på gården. Företaget och vårt lilla liv. En gård som var en liten glömd pärla som inte fått så mycket kärlek och omvårdnad som den behövde. Och oj vad vi lagt ner tid, pengar, kärlek, blod, svett och tårar för vårt lilla paradis. Och nu snart 9 år senare som vi köpte det har vi fortfarande så mycket kvar. Så många fler drömmar, och jag tror aldrig vi kommer bli klara. Men vilken förändring vi gjort. Hur kurserna startade på den lilla gräsplanen och nu har vi 2 träningsplaner (3 om vi vill köra på grus), gott om parkeringsmöjligheter och en stall-länga som fått nytt tak och en butik. Drömmarna är såklart ännu större och vi hoppas kunna inhysa ett litet pensionat i framtiden. En trygghet för våra fyrfotade vänner om husse och matte ska iväg på resande fot utan dem. Och jag känner att jag verkligen behöver påminna mig om detta när benen ibland vacklar som egen företagare. Att tänk så långt vi och jag kommit. Vi eftersom jag har min makalösa man som stöd i alla mina galna ideer och upptåg. Han som bygger, fixar och håller mig i handen så jag inte flyger iväg, men som jag samtidigt får segla som en drake i vinden med. Han som halar in mig när det stormar och lagar hålen som gått sönder. Det är en ynnest i sig att få dela livet med honom. Men även alla fantastiska människor i vårt liv som skänker oss så mycket kärlek och stöd. Jag är så otroligt tacksam och detta inlägg blev visst till något av en kärleksförklaring men jag tycker vi får för få sådana.
Så mitt ödmjukaste och vackraste tack till min man, mina barn, min familj, vänner och alla hundar, hussar och mattar som jag fått dela tid och skapat minnen med. Som jag fått skratta med, dela glädje, tankar, samtal och möten med. Som jag fått stötta, hjälpa, pusha och ibland även gråtit med när livet visar sin mörkaste sida. Tack för ni låter mig drömma, uppleva det bästa av världar och får dela min passion med er. Och ett extra varmt tack till alla fantastiska hundar. Livet vore så litet utan er ❤️
0 kommentarer